Mind Control » Bioetik och medicinsk etik – NANO implantat

Mind Control

Published by MindTech Sweden

Bioetik och medicinsk etik – NANO implantat


Bioetik och medicinsk etik

Etisk utvärdering av implanterbara Brain Chips

Ellen M. McGee och GQ Maguire Jr

 

Sammanfattning: Mitt syfte är att initiera en diskussion om etik av att implantera datachips i hjärnan och att ta upp några grundläggande etiska och sociala frågor. Dataforskare förutspår att inom de närmaste tjugo åren skall det neurala gränssnittet utformas så att det inte bara kommer att öka det dynamiska omfånget av sinnena, men kommer också att förbättra minnet och möjliggöra ”cybertänkande” d v s att ha osynlig kommunikation med andra. Tekniken kommer att utvecklas och göra det lättare till att ständigt ha tillgång till information när och var den behövs. Den etiska utvärderingen i detta dokument fokuserar på frågor om ett säkert och informerat samtycke, frågor som oroar vad gäller tillverkning och vem som är vetenskapligt ansvarig, ökar oron över de psykologiska effekterna på människans natur, oro över möjlig användning på barn, och de mest oroväckande frågorna om integritet och självbestämmanderätt. Eftersom denna teknik radikalt kan förändra den mänskliga naturen och att den är fylld med farliga konsekvenser, om kränkningar av privatlivet och möjliggör en statlig kontroll av individer, bör en offentlig diskussion om dess fördelar och bördor inledas, och politiska beslut bör fattas om huruvida dess utveckling bör förbjudas eller regleras, snarare än att den lämnas åt tillfälliga experter och svängningarna i den kommersiella marknaden.

Framtiden kan mycket väl innebära att det blir en verklighet av science fiction-världens cyborg, människor som har utvecklat en intim och ibland nödvändig relation med en maskin. Det är troligt att implantat av datachips i egenskap av sensorer eller ställdon, snart kan hjälpa, inte bara ett sämre minne, utan även ge personer ett helt nytt språk, eller lära en ”känna igen” människor man aldrig sett förut. De framsteg som redan gjorts i terapeutiska produkter, i protetik och i datalogi visar att det mycket väl kan vara möjligt att utveckla ett direkt gränssnitt mellan hjärnan och datorer.

Det finns minst tre miljoner människor i världen som idag lever med artificiella implantat. I synnerhet forskning om cochlea-implantat och retinal vision har främjat utvecklingen av gränssnitten mellan neurala vävnader och kiselbyggda  mikrosonder. De cochlea-implantat, som direkt stimulerar hörselnerven ger över 10.000 helt döva möjligheten att höra ljud, näthinnans inplanterbara chip kan återställa vision för blinda. Forskningens vision om proteser har utvecklats parallellt via två vägar: 1) retinal-implantat, som undviker hjärnkirurgi och kopplar en kamera i glasögonbågen via laserdioder till en frisk synnerv och nerver på näthinnan, och 2) kortikala implantat, vilka kräver hjärnkirurgi och pneumatiskt införande av elektroder in i hjärnan för att penetrera den visuella hjärnbarken och producera mycket lokal stimulering.

Det senaste steget i utvecklingen mot ett implanterbart chip i hjärnan handlar om att kunna kombinera dessa framsteg inom protestekniken tillsammans med utvecklingen inom datavetenskapen. Sammankopplingen av mindre, lättare och kraftfullare datorsystem med radio-teknik kommer att göra det möjligt för användarna att få tillgång till information och kunna kommunicera överallt och när som helst. Genom att minimera komponenterna, har system tagits fram,  som är bärbara och nästan osynliga, så att individer, med stöd av en personlig information struktur, kan röra sig och interagera fritt, samt, via nätverk, utbyta erfarenheter med andra. I bärbara-datorn-projektet föreställer man sig att användare som har tillgång till minnet ”Remembrance Agent”, har det som en stor och gemensamt baserad datakälla.

”Datakläder” och/eller kroppsnät är en mellanliggande teknik, vilket är ett logiskt nästa steg i denna utveckling av ett implanterbart hjärnchip med direkt neurala gränssnitt. Så tidigt som 1968, förutsade Nicholas Negroponte, för närvarande chef för MIT’s Media Lab, först denna symbios mellan människa och maskin. Hans kollega, professor Gershenfeld, hävdar att “om 10 år kommer datorerna att finnas överallt, om 20 år kommer de att vara inbäddade i våra kroppar, med hjälp av biotekniska ingenjörer …Ingen visionär bekänner några betänkligheter om detta projekt, som de förväntar sig kunna ändra själva den mänskliga naturen. “Plötsligt har tekniken gett oss makt att manipulera inte bara den yttre verkligheten – den fysiska världen – utan också, och mycket mer hotfullt, oss själva.” När nätverksresultat blivit ett “kollektivt medvetande”, “bikupesinne” “The Hive mind” … handlar det om att ta alla dessa triljoner celler i våra skallar som skapar individuellt medvetande av dessa samt sätta ihop dem och finna en ny typ av medvetande som sträcker sig över alla individer”.

Tekniken för implantat blir tillgängliga och till priser som gör sådana system mycket kostnadseffektiva. Tre faser av införandet av sådana enheter kan enklast beskrivas på detta sätt. De första tidiga brukarna kommer att vara personer med funktionshinder, som kommer att använda detta som en mer kraftfull protes. Nästa steg innebär förflyttning från behandling till förbättring, och det är på denna punkt som etisk bedömning blir nödvändig. En av de första grupper av icke-funktionshindrade “frivilliga” kommer troligen att vara de yrkesmilitärer, där användningen av en inopererad dator och en enhet med ett nytt gränssnitt till vapen, kan information och kommunikation vara livräddande. Den tredje gruppen av användare, som kommer att använda dessa anordningar för att utveckla en utökad kapacitet för informationsöverföring, kommer förmodligen vara de som arbetar på  mycket informationsintensiva företag,.

Som intelligens eller sensoriska “förstärkare”, kommer ett implanterbart chip att generera minst fyra fördelar: 1) Det kommer att öka det dynamiska omfånget av sinnen, som t ex att se IR, UV och kemiska spektra, 2) Det kommer att förbättra minnet; 3) Det kommer att möjliggöra “cyberthink” – osynlig kommunikation med andra för att fatta beslut, och 4) det kommer att ge jämn och ständig tillgång till information var och när det behövs. För många av dessa förbättringar kommer det att ge stora förbättringar i livskvalitet, eller deras överlevnadsförmåga, eller arbetsresultat. Den första prototypen anordningar för dessa förbättringar i mänsklig verksamhet bör finnas tillgängliga inom fem år, och de militära prototyperna kommer att bli tillgängliga inom tio år, och arbetstagarnas information med hjälp av prototyper inom femton år, den allmänna acceptansen kan ta cirka tjugo till trettio år. Hjärn-chipet kommer förmodligen att fungera som en kortikalt implanterad protes. Användarens syncentrum kommer att få stimulans från en dator baserad antingen på vad en kamera ser eller baserad på ett konstgjordt “fönster-gränssnitt”.

Inte alla dataforskare tar sådana framtidsutsikter med jämnmod. Michael Dertouzos skriver, “även om det någon gång skulle vara möjligt att förmedla en sådan högre nivå för information till hjärnan – och det är ett enormt stort OM “- så bör vi inte göra det. Att föra ljusimpulser till syncentrum för en blind person skulle motivera ett sådant intrång, men onödigt petande i hjärnan är för väldigt många en kränkning av våra kroppar, naturen och Guds design”.

Detta formulerar kortfattat väsentliga och kreationistiska argument mot ett implanterbart chip. Rädslan för manipulering av den mänskliga naturen är utbredd, och tankesättet att naturen är god och tekniken ond, att makten att återskapa sig själv är arrogant, och att ”återskapa” mänskligheten kan bara leda till katastrof, är en välbekant respons för varje ny kontrollnivå som människan utövar och når. Mystiken av det naturliga drivs av den romantiska världsbilden om en välvillig tid när människor levde i harmoni med naturen. Trots det attraktiva i denna bild, är det troligt att denna syn är felaktig eftersom människan alltid använt tekniken för att överleva och för att förbättra livet. Det är naturligt för människan att använda teknik. Trots att denna negativa reaktion på utsikterna för implantation är otillräcklig, pekar det trots allt på ett behov av att utvärdera tekniken i fråga om de goda eller onda möjligheterna för att använda tekniken både av människor och/eller regeringar.

Uppmaningen att inte “leka Gud” är också bekant, och lider av samma problem som formulerats av David Hume. Denna kritik bygger på en religiös känsla av att en förbättring av skapelsen är en förolämpning mot Skaparen. Framför allt  kan ett försök att ändra funktionerna i hjärnan, med syftet att skapa en bättre människa, tolkas som ett försök att tillskansa sig Guds makt. För att vara övertygande måste argumenterandet, även för religionsutövare, bero på en restriktiv syn på skapande, en som inte ser någon roll i människans kreativitet.

Förkastande av kabeldragning direkt till hjärnor från en dator beror också på en längtan efter kroppslig integritet och intuitioner om heligheten i kroppen. Trots att många accepterar den organiska invasionen av mekanik i botande syfte, anser de ändå att dessa användningar för förbättring är fel. Denna övertygelse, är en version av att respekten för människor kräver en fysisk integritet för kroppen sett ur “människans okränkbarhetperspektiv”, sett ur en etisk synvinkel. Med hjälp av denna standard, är en distinkt linje dragen, mellan terapeutiska och förbättrande förfaranden; “Ett ingrepp som räddar liv, rehabilitering, eller något annat terapeutiskt, kan vara förenligt med principen att den fysiska integriteten av kroppen bör bevaras, även om det innebär en kroppslig “könsstympning” eller intrång, förutsatt att det främjar integriteten av det hela”. Implanterbara chips som förstärker sinnena, förbättrar minnet eller nätverkskapaciteten skulle således vara misstänkta. För andra däremot, finns det dock ingen klar linje mellan terapi och förbättring – hur bristfälligt måste  mitt minne vara innan det skulle vara etiskt rätt att koppla min hjärna till en dator? – Och argumentet, för att hindra användningen av denna teknik är för svagt, det är heller inte längre möjligt att förbjuda kosmetisk kirurgi, eller användning av stämningsskapande förbättrande droger om fördelarna synes  väga tyngre än de medicinska riskerna. Emellertid, även om vi avfärdar dessa tre argument, finns det ändå en myriad av andra tekniska, etiska och sociala aspekter att överväga innan du fortsätter med implanterbara chips. De områden som är intressanta för teknisk utvärdering är omfattande, inklusive risker, lämplighet, samhälleliga konsekvenser, kostnader och rättviseaspekter som måste utvärderas av ett mångfaldiga och mångkunniga arbetsgrupper.  En studie inom dessa områden kommer att behöva deltagare från områden inom både datavetenskap, biofysik, medicin, juridik, filosofi, allmän ordning och internationella ekonomi. Till skillnad från det vetenskapliga samfundet vid tillkomsten av genetiska tekniker har datorindustrin, inte ännu, deltagit i en offentlig dialog om dessa lovande, men riskfyllda tekniker. Detta undvikande av diskussioner och enkel förtröstan på principerna om fri vetenskaplig undersökning och marknadsekonomin i sig självt en moralisk hållning som kräver en godtagbar motivering.

En etisk bedömning gällande implanterbara datachips bör bedömas utifrån  åtminstone följande problemområden: Frågor om säkerhet och informerat samtycke, frågor om tillverkning och vetenskapligt ansvariga, oron över de psykologiska effekterna av förhöjandet av den mänskliga naturen, oro över  eventuell användande av barn, och det allra besvärligaste, frågor om integritet och självständighet. Såsom fallet är inom utvecklingen av framtida teknologi, är det osannolikt att vi säkert kan förutsäga alla effekter. Icke desto mindre måste risken för skada övervägas.

Den mest uppenbara och grundläggande problem inkluderar säkerhet. Det kommer att krävas en utvärdering och bedömning av kostnaderna och fördelarna med dessa implantat samt dess kirurgiska och långsiktiga risker. En fråga, – kommer svårigheterna med utvecklingen av giftfria material att möjliggöra långtidsanvändning? – Denna fråga bör besvaras via studier av alternativa behandlingsmetoder och därmed inte vara ett bekymmer för en förbättring av hantering. Det är dock tänkbart att det bör finnas en högre standard för säkerhet när tekniken används för förbättring snarare än terapi, och denna fråga måste tas i den offentliga debatten. Oavsett om informerat samtycke från mottagarna skulle vara ett tillräckligt skäl för att tillåta genomförandet kan detta ifrågasättas med tanke på den inverkan den potentiella samhällsnyttan kan ha. Andra frågor, såsom vilka typer av garantier användarna bör få, om den förpliktelse och ansvar för kvalitetskontroll av hård/mjuk/firmware inte är upp till tänkt standard, skulle detta kunna åtgärdas via lagstiftning. Bestämmelser bör införas för att underlätta uppgraderingar eftersom användarna troligtvis inte vill genomgå flera operationer, eller vara innehavare av föråldrade system. Tillverkarna måste förstå och utveckla program för att lära användarna hur de ska kunna implementera de nya systemen. Det kommer att finnas ett behov av att ta fram data om användbarheten för mottagare av enskilda implantat, och så att alla användare erhåller likvärdig nytta av detsamma. Ytterligare praktiska problem med etiska konsekvenser kommer att omfatta huruvida det kan bli en konkurrenskraftig marknad för sådana system och om det kommer att bli några branschgemensamma standarder för utformning av denna teknik.

En av de minst kontroversiella användningarna av denna förbättring av tekniken kommer att ske via dess genomförande inom terapiområdet. Det är möjligt att tekniken skulle kunna användas för att göra det möjligt för dem som av naturen är mindre kognitivt utrustade för att uppnå en mer rättvis förutsättning. Förvisso används tekniken för att återställa eller ersätta förlorad minnesförmåga vid en progressiv neurologisk sjukdom kan komma att bli ett dolt objekt inom vårdplaneringen. Att möjliggöra för människor att bevara olika arters typiska funktion skulle förmodligen ses som önskvärt, ja kanske t o m bli ett krav, även om detta skulle bli en ständigt föränderlig standard. Kostnaderna för att genomföra denna teknik måste vägas mot en kostnadsförsämring, även om det innebär att beslut ska fattas på grundval av rättigheter snarare än användbarhet.

Hänsyn måste också tas till de psykologiska effekterna av en förhöjning av den  mänskliga naturen. Kommer användningen av dator-hjärna-gränssnitt ändra vår uppfattning om människan och vår känsla av identitet? Om människor faktiskt är uppkopplade via deras hjärnor kommer gränserna mellan jaget och samhället att minskas betydligt. Pressen att agera som en del av en helhet snarare än som en isolerad person skulle öka, mängden och mångfalden av information skulle kunna bli överväldigande, och känslan av själv som en unik och isolerad person skulle förändras.

Eftersom användning också kan skapa en mänsklig varelse med utökad sensorisk kapacitet vilket också med inblandning, om än positiv, så behöver de beaktas. Supersensorsyn kommer att se radar, infraröda och ultravioletta bilder,  utökad hörsel kommer att upptäcka mjukare, högre och lägre anpassade ljud kommer att förbättra vårt luktsinne och öka vår förmåga att urskilja dofter, och en förstärkt känsla av beröring möjliggör urskiljande av miljö-stimuli som förändringar i lufttrycket. Denna kapacitet skulle ändra det “normala” för människor, och skulle vara exceptionellt tillämpbar i farliga situationer, särskilt i strid. Eftersom antalet förstärkta människor ökar, kan dagens normala nivåer komma att ses som onormalt låg, vilket leder till medicinering inom ett annat område i livet. Således kretsar betydande frågor kring huruvida det skulle finnas några gränser som ställs på ändringar av väsentliga aspekter av den mänskliga arten. Trots svårigheten att definiera mänsklighetens natur är stort,  har människans rationella befogenheter traditionellt setts som hans anspråk på överlägsenhet och att stå i centrum vad gäller den personliga identiteten. Att förändra en människas tankar och känslor kan, av den personen, upplevas som problematisk i den fortsatta existensen. Om man accepterar, vilket de flesta kognitionsvetare gör “att det materialistiska påståendet i medvetandet är en framväxande företeelse från en komplicerad fråga, … kan cybernetik en dag ge samma erforderliga grad av komplexitet som en hjärna”. Å andra sidan hyllar inte alla filosofer den materialistiska uppfattningen och användningen av dessa tekniker som säkerligen kommer att påverka diskussionerna om vilken typ av personlig identitet, och det traditionella kropp-själ-problemet detta kan ge. Att modifiera hjärnan och dess förmåga skulle kunna ändra vårt psykiska tillstånd, ändra både självbild av användaren och vår förståelse av vad det innebär att vara människa. Gränsen mellan mig “den fysiska jaget” och jag “det perceptoriska / intellektuella själv” kan förändras i takt med förmågan att uppfatta och interagera, expanderar långt utöver vad som kan göras med videokonferenser. Gränserna för  verkliga och virtuella världar kan suddas ut och ett medvetande kopplas in på kollektiva och till en samlad kunskap om mänskligheten skulle säkert påverka individens självkänsla. Huruvida detta skulle leda till att det ställs större vikt på kollektivt ansvar och om detta skulle vara fördelaktigt är okänd.

Förändringar i den mänskliga naturen skulle bli mer genomgripande om den  förändrade medvetandegraden gällde ett barn. I ett intensivt konkurrensutsatt samhälle betyder kunskap ofta makt. Föräldrar drivs att erbjuda sina barn det allra bästa. Kommer de att kunna få implantat för sina barn, och i så fall, hur kommer det att inverka på detta redan ojämlika lotteri i livet? Inträdeskraven i skolorna, högpresterande program och rättstavningsprogram – allt skulle påverkas. De orättvisor som produceras kan skapa en efterfrågan på allmän täckning för sådan utrustning och ge den planerade sjukvården ytterligare ökade kostnader för samhället. Men i en kultur som vår, med olika nivåer av vårdtillgänglighet, som finns på grundval av människors förmåga att betala, är det rimligt att anta att implanterade hjärnchips kommer att vara tillgängligt endast för dem som har råd med en betydande investering, och detta kommer att ytterligare vidga klyftan mellan fattiga och rika. Resultatet av dessa sociala konsekvenserna skapar en stor oro vid genomförandet av en teknik som vidgar klyftorna inte bara mellan individer, och kön, utan även mellan rika och fattiga länder. Allt eftersom tillbehör blir allt vanligare, höjs normen, och det finns en ökad social press att begagna sig av denna ”fördel”. Även de som initialt minskar genom en operation kan finna att det blir nödvändigt, och samtycke blir en del av “informerat samtycke ” vilket skulle kunna bli föremål för manipulation.

Förutom dessa mer överhängande framtidsutsikter är att  inom trettio år, “blir det möjligt att infånga data som uppvisar alla en människas sensoriska upplevelser på ett enda litet chip inopererat i hjärnan”. Dessa data skulle samlas in av biologiska sonder som tar emot elektriska impulser, vilket skulle göra det möjligt för en användare att återskapa upplevelser, eller att transplantera minneskretsar från en hjärna till en annan. I detta arbete, skulle psykologisk kontinuitet i den personliga identiteten störas med obestridliga förgreningar. Skulle resultatet bli att en person får andra personers identitet?

Det mest skrämmande slutsatsen av denna teknik är den allvarliga möjligheten att det skulle underlätta totalitär kontroll av människor. I en förutseende projektion av försöksprotokoll, skriver George Annas om “projekt att implantera löstagbara övervakningsanordningar vid basen av hjärnan hos nyfödda vid tre större universitetssjukhus …. Produkterna skulle inte bara tillåta oss att lokalisera alla implantat var som helst, utan kan programmeras för framtiden att övervaka ljudet omkring dem och att spela subliminala meddelanden direkt till deras hjärnor. Att använda sådan teknik skulle ge regeringar möjlighet att kontrollera och övervaka medborgarna. I ett fritt samhälle kan denna möjlighet tyckas avlägsen, men det är inte osannolikt att projektet används på barn som ett första litet steg. Dessutom, i den militära miljön blir fördelarna med att utöka kapaciteten för att få fram soldater med snabbare reflexer större, och det skulle mer exakt, kunna utövas starka påtryckningar för att kräva förbättringar. När datorer och implanterade kommunikationsenheter med gränssnitt till vapen, informations- och kommunikationssystem bli möjligt kan militären i demokratiska samhällen komma att kräva användning för att bibehålla en konkurrensfördel. Det politiska mandatet om implantat för brottslingar är en förutsebar möjlighet även i demokratiska samhällen. Politiska beslut kommer att tas om denna användning, och även när den tillåter användning, om och när det blir möjligt att påverka särskilda beteenden. Största oron inkluderar vem/vilka som kommer att kontrollera tekniken och vad som kommer att programmeras. Denna fråga sammanfaller med oro om integritetsfrågor, och behovet av kontroll och säkerhet för kommunikationsvägar. Inte alla länder i världen prioriterar självständighet, och potentialen för olycksbådande invasioner av frihet och integritet är alarmerande.

Med tanke på de potentiellt förödande konsekvenserna av ett implanterbart hjärnchip bör dess utveckling och genomförande förbjudas? Detta är naturligtvis frågan som en öppen dialog måste ta itu med, och det väcker den omtvistade frågan om huruvida teknisk utveckling kan motstås, eller om det empiriska med nödvändighet kommer att leda till användning, då förordningen fortfarande kan vara möjlig. Frågor som tagits upp av utsikten till implanterbara hjärnchips är svåra sådana, eftersom möjligheterna till både gott och ont är så stora. Dessa frågor är alltför viktiga för att lämnas bort av en tillfällighet till datatekniker, eller den kommersiella marknaden. Det är viktigt att världens samhällen utvärderar denna teknik och når några slutsatser om vilken väg de vill ta.

6 Replies

  1. Uttalande av Ulf Görman, etiker, Centrum för teknologi och religionsvetenskap, Lunds universitet.

    Utdrag ur boken DÄR GULD GLIMMAR BLÅTT
    Utgiven av Vetenskapsrådet

    Det allra viktigaste är att visa respekt för den enskilda individen och den enskilda individens självbestämmande. Sid. 140

    Nu öppnar vi dörren till ett okänt område där vi inte vet hur vi skall tillämpa etiken.
    Vad ska man tillåta och vad ska man inte tillåta när man kan göra elektrodimplantat som både kan påverka och läsa av hjärnan?

    Mikroimplantat kan ge oss helt nya möjligheter att förstå hur vi lär oss och minns saker, och därmed också varför vi glömmer och har svårt att lära oss. Samtidigt kan det uppfattas som en form av övergrepp att på de viset titta in i vår mest privata mentala värld. Sid 141

    Kan lundaforskarna i djurförsök visa att de kan styra proteser via elektroder i hjärnan, kommer vi att behöva diskutera vilka känslor och tankar vi ska få studera och styra med dessa elektroder.
    Boken går att köpa genom Vetenskapsrådet…

  2. Anders KTH Stockholm Apr 6th 2010

    Dopning och andra sätt att förbättra prestationer väcker också särkskilda etiska frågor. Den moderna hjärnforskningen erbjuder ett annat exempel. När neurovetenskapen producerar resultat som förändrar den neurobiologiska beskrivningen av mänskligt medvetande, vad blir då kvar av föreställningar om att människan har en fri vilja och ett personligt ansvar för sina handlingar? Ny kunskap om moralens plats i hjärnan blåser också nytt liv i debatten om det finns en universell moral. Dessa frågeställningar plockas upp av neuroetiken, ett ämne som hanterar de särskilda filosofiska och etiska frågeställningar som väcks av neuro- och kognitionsforskningen.

  3. SWEDEN May 7th 2010

    First, we have to remember that all sensory data we experience is converted into electrical signals that the brain can process. The brain does a very good job of this, and we in turn experience these inputs as subjective awareness (namely through consciousness and feelings of qualia); our perception of reality is therefore nothing more than the brain’s interpretation of incoming sensory information.

    Now imagine that you could stop this sensory data at the conversion point and replace it with something else.

  4. Hej Magnu Olsson SWEDEN;

    Det otroliga, det snabbserverande uttrycken “Synd, men omöjligt— av högre
    komplexitet—Man råkar på dessa reaktioner var man än befinner sig på energiskalorna;

    Jag bör om någon kunna känna dragen hos de reaktioner i människan som spontant a l l t i d förnekar
    existensen av det psykiatrin gett namn, symtom (vilken bredd!) o s v

    Men här hara vi ett slag av problem som är f ö r mediaintressant för att bara vinkas bort.
    Sålunda: 1. Media kan göra goda affärer på att med full kraft ta spets på avslöjanden om hur
    Hjärnornas krig pågår bakom Lyckta dörrar som en tredimensionell Kafka och Moment 22.

    En normalanpassad individ har icke en chans i detta myller av dementier, nyheter utan adress, hätska hatkrig i professurernas
    normaltillstånd om stora nya framsteg uppdagas;

    Och att vinna Hjärnornas krig är en utopisk tanke, forskarna får ofta bakläxa på de bataljer
    man genomstridit utan att ha fokus på resultat.

    En reaktion som är enutmaning till alla dessa ^NANO- och övriga disciplinner där articifiell människa
    skapas;

    O m det skulle vara mpöjligt att inplantera mottagare och sändare samt efterhärma våra hjärnors innersta koder -
    ja, skulle det då inte vara fullt rimligt – ja, snarast ett ANSVAR från samhällets sida! – att a) lindra de plågor de utsatta
    mänskliga “experimentmössen” dagligen, ja stundligen dygnet runt i ett evighetshjul, b) Skulle dessa i och för sig
    starka individer – som orkar stå ut, hur nu än plågan har för grogrund – inte kunna bringas till ett drägligt medverkande i reell
    forskning oc där målet är attt stoppa “störningarna” samt jaga bort det som utan försökspersonens godkännande pågår.

    Visst.
    Men politik är vanskligt.
    Jag föreslår att krafter som kan vinna gehör i det svenska valet denna sensommar—-att man letar fram kanaler så att Hjärnornas krig kommer i
    rampljuset i Sverige.
    Där finner vi “allt”; Ny tekniks spitzenkraft-Centrum.. S Thorwald Olsson
    blogg http://thorwaldscomeback.blogspot.com FIGUR: THORWALD oLSSONS BOKMÄRKE – SKAPAT 2010. hJÄRNORNAS KRIG, DEL 1.

  5. Society, or the more technical strata, will grow used to the idea of augmentation and that will produce great benefits. Then a few daring souls will allow the conversion from biological brain cells to hardware brain cells to proceed further. Greater and greater proportions of the brain will convert. Someone will allow total conversion and prove ( as far as it can be proven ) that they are the same person. Perhaps someone terminally ill will volunteer. It certainly is a possible road to immortality.